Ett Sammanbrott
Har inte varit in här på ett tag nu och skrivit men har inte haft någon som helst ork med nått på sistone. Har hänt en hel del hos mig sen sist. Jag har gått in i väggen och hamnat i en djup deppression. Igår var jag till läkarn och sökte hjälp men vet inte riktigt tyckte inte dem kunde hjälpa mig så mycket vilket kanske är lite förståligt då dem inte är några psykläkare. Men iaf...han skrev ut piller Attarax mot min ångest och sömn,men jag har inte tagit ut dem. Vill inte börja äta en massa piller för att jag ska må bra,istället fick jag honom och skicka en snabb remis till en riktig psykolog då min kurator som jag gick innan hos har flytta. Det var verkligen snabba pukkar,igår kväll ringde psykologen och ville prata lite om hur jag mår och nu på Fredag kommer hon ringa mig igen om en akut tid. Så vi kan börja jobba med att få mig frisk igen.
Vilken hemsk känsla det är när man tappar lusten att leva och önskar att man bara fick dö,så man slapp kämpa så jädrans hårt i livet. Man orkar inte med nått man bara är för att man måste. Trodde först att jag skulle ha någon bakom liggande sjukdom eftersom jag mår som jag gör,men det kunde läkarn garantera att jag inte har eftersom jag innombords ändå vill frisk. Det är bara att jag har blvit utbränd genom allt som hänt. Åh...det var ju självklart skönt och höra. Min rädsla var ju att jag skulle bli klassad som sinnesjuk och hamna på "dårhuset" som man kallar det ibland.
För mig har det varit väldigt obehagligt att ha alla dessa känslor som tar över hela min kropp. Det har resultera i att jag har fått tillbaka mina ångest attacker på nätterna och eftersom jag inte vågar ta några tabletter för de,så får jag helt enkelt bara låta dem tar över en stund och ibland väcka "m" som hjälper mig tänka logist.
Igår när jag satt i vänt rummet tog dem över...trodde jag skulle svimma när sköterska ropa in mig. Såg hur alla börja titta på mig och tycka att jag såg väldigt sjuk ut...nu vet jag inte ärligt om det var sant,mycket möjligt att hjärnan spelade mig en spratt och det är nog troligast men iaf....hjärtat börja slå hundratuden slag och trodde ett tag att den skulle hoppa ut ur bröst korgen. Böev jätte yr när jag gick i korridåren. Kallsvettig,ont i huvudet och skakig. hemsk känsla och värre blev den när jag fick sitta i undersökningsrummet helt själv bland alla verktyg och kala väggar. Usch...men när doktorn väl kom in släpptes allt. Tårarna bara rusa ner för kinderna och jag bad om hjälp och förklara min situation. Det enda som läkarn fråga...var..." Vad kan jag hjälpa dig med då" efter min berättelse.....
fortsättningen följer......



Kommentarer